8 veckor på Grönland, nu är det bara 1 vecka kvar till jag får känna skogsdoft, grilla korv, spana på bäver, höra vårfåglar. Ja, helt enkelt känna och höra naturen vakna upp efter en lång vinter vila.
Tänk vad många fantastiska människor man träffar på en sådan här resa. Kristine, pensionerad narkos sjuksköterska från en småbrukarfamilj i Nord Tröndelag i Norge, bor numera i Oslo. Hon har arbetat på flera krigszoner i Afrika, Asien och mellanöstern el mittöst som det heter på Norsk. Vilken kvinna! Trygg, lugn, erfaren och ÖDMJUK. Jag önskar att jag hade några procent av hennes erfarenhet.
Hon kom med idén att vi skulle bjuda tillbaka våra Grönländska vänner Judithe och Janus på middag. Jag stod för förrätt, dricka och lokal. Hon fixade varmrätt och efterätt. Först blev det fisksoppa. Sedan var det tänkt valkött men tyvärr fanns det ej i butiken. Men oxgryta blev lika bra med wookade grönsaker till, och därefter kaka, grädde och kaffe till efterätt. Henriette, min norska kollega var också med. Det blev en fantastiskt trevlig kväll.
Efter dessa veckor börjar jag förstå att det är jag som är avvikande och Grönländarna som står för det normala här. Frustration, vanmakt, ilska och resignation vänds till ödmjukhet för hur olika vi människor är. Och vad är normalt? I det perspektivet måste man ju alltid utgå från den situation som man befinner sig i.
Exempelvis har Grönländarna sina fingrar och tår som referens när de räknar dvs tio upp till tjugotal. Det är funktionellt för dem. I tusentals år har de klarat sig med det, det har aldrig funnits något behov att härleda 3:e gradens ekvationer! Däremot har de utveckat en fantastisk kunskap om snö och ffa isens egenskaper, det är FUNKTIONELLT för dem. Fick igår veta att när de ligger ute på isen och jagar, slår de upp sitt tält över släden, och ligger där ensam med primusköket som värmekälla. MEN de kryper ej ned i sovsäcken. Detta då tidvattnet plötsligt kan få isen att rämna. De hör eller känner det även om de sover! Då måste de agera snabbt. Skulle de hamna i det -2 gradiga vattnet ( salthalten är så hög att vattnet fryser först vid minus 2 grader) ska de inte hoppa av släden, hundarna drar upp släden (i dom flesta fall!) I dessa små muskelpaket finns det power!
Tänk er själv att ligga ensam hundratals kilometer från civilisationen i 40 graders kyla, kolsvart och sova under dessa omständigheter. Sådana människor måste man bara ha vördnad för. Vad ynkliga vi urbaniserade västerlänningar är i denna jämförelse!
Åter till min vän Norskan Kristine. Jag älskar mitt kära Rörström och hembygd mer än allt annat. Men jag kan inte låta bli att fascineras av människor som kommit utanför "70-skyltarna" ( 70- skyltarna markerar yttergränserna av Hotings samhälle) och sett världen från en annan vy än bakom paraplydrinken i en solstol på en sandstrand vid medelhavet (därmed har jag inte lagt någon värdering i vad som är rätt eller fel. Jag älskar värme och bad).
Tänk vad många fantastiska människor man träffar på en sådan här resa. Kristine, pensionerad narkos sjuksköterska från en småbrukarfamilj i Nord Tröndelag i Norge, bor numera i Oslo. Hon har arbetat på flera krigszoner i Afrika, Asien och mellanöstern el mittöst som det heter på Norsk. Vilken kvinna! Trygg, lugn, erfaren och ÖDMJUK. Jag önskar att jag hade några procent av hennes erfarenhet.
Hon kom med idén att vi skulle bjuda tillbaka våra Grönländska vänner Judithe och Janus på middag. Jag stod för förrätt, dricka och lokal. Hon fixade varmrätt och efterätt. Först blev det fisksoppa. Sedan var det tänkt valkött men tyvärr fanns det ej i butiken. Men oxgryta blev lika bra med wookade grönsaker till, och därefter kaka, grädde och kaffe till efterätt. Henriette, min norska kollega var också med. Det blev en fantastiskt trevlig kväll.
Efter dessa veckor börjar jag förstå att det är jag som är avvikande och Grönländarna som står för det normala här. Frustration, vanmakt, ilska och resignation vänds till ödmjukhet för hur olika vi människor är. Och vad är normalt? I det perspektivet måste man ju alltid utgå från den situation som man befinner sig i.
Exempelvis har Grönländarna sina fingrar och tår som referens när de räknar dvs tio upp till tjugotal. Det är funktionellt för dem. I tusentals år har de klarat sig med det, det har aldrig funnits något behov att härleda 3:e gradens ekvationer! Däremot har de utveckat en fantastisk kunskap om snö och ffa isens egenskaper, det är FUNKTIONELLT för dem. Fick igår veta att när de ligger ute på isen och jagar, slår de upp sitt tält över släden, och ligger där ensam med primusköket som värmekälla. MEN de kryper ej ned i sovsäcken. Detta då tidvattnet plötsligt kan få isen att rämna. De hör eller känner det även om de sover! Då måste de agera snabbt. Skulle de hamna i det -2 gradiga vattnet ( salthalten är så hög att vattnet fryser först vid minus 2 grader) ska de inte hoppa av släden, hundarna drar upp släden (i dom flesta fall!) I dessa små muskelpaket finns det power!
Tänk er själv att ligga ensam hundratals kilometer från civilisationen i 40 graders kyla, kolsvart och sova under dessa omständigheter. Sådana människor måste man bara ha vördnad för. Vad ynkliga vi urbaniserade västerlänningar är i denna jämförelse!
Åter till min vän Norskan Kristine. Jag älskar mitt kära Rörström och hembygd mer än allt annat. Men jag kan inte låta bli att fascineras av människor som kommit utanför "70-skyltarna" ( 70- skyltarna markerar yttergränserna av Hotings samhälle) och sett världen från en annan vy än bakom paraplydrinken i en solstol på en sandstrand vid medelhavet (därmed har jag inte lagt någon värdering i vad som är rätt eller fel. Jag älskar värme och bad).
Onekligen förstår jag varför människor i alla tider och kulturer beundrat "äventyrare".
Den svenske Vikingahövdingen Ingvar den Vittfarne, som enligt de gamla runorna och isländska sagorna seglade från Sverige, via Baltikum, Ukraina ner till Miklagård (Istanbul), och sedan vidare mot Kaspiska havet till Särkland (Irak/Iran).Jag tror han dog på resan, men något skepp kom hem till slut.
Tänk er in i en sådan resa för 1000 år sedan! Ingen GPS, mobiltelefon, VISA el reseförsäkring! Det finns mellan 25-30 runstenar i Mellansverige som än i dag vittnar om hans bedrift. Idag kan det närmast jämföras med månlandningen 1969. På tal om Ingvar den Vittfarne, kan man få en känsla av hans äventyr om man läser den, enligt min mening, en av de bästa svenska romaner som skrivits. Frans G Bengtssons: Röde orm ( tillsammans med Väinö Linnas roman: Okänd soldat, den bok som jag läst flera gånger) Läs den!
När jag nu är inne på detta tema, vill jag ge en hyllning postum till min släkting Lasse Ullén, en bror till min farfar. Jag minns honom väl, rakryggad, atletisk, stolt även som gammal man med sviktande sinnen. Jag minns också min fars målande beskrivning när han som liten pojk stod vid köksfönstret hemma i Dorotea en vårvinter morgon och såg en ensam man i snödräkt komma skidande mot honom. Det var 1940, far var 8 år. Lasse kom hem efter att ha överlevt som frivillig svensk i Finska Vinterkriget. Utöver det var han på otaliga äventyr bla på cykel genom Europa, och som hantverkare i Nordamerika. Det är skillnad på män och män! Tyvärr hann jag aldrig prata med honom om hans äventyr. Lasse, du var en av min barndoms hjältar. Min morfar, Folke, var en annan.
Den svenske Vikingahövdingen Ingvar den Vittfarne, som enligt de gamla runorna och isländska sagorna seglade från Sverige, via Baltikum, Ukraina ner till Miklagård (Istanbul), och sedan vidare mot Kaspiska havet till Särkland (Irak/Iran).Jag tror han dog på resan, men något skepp kom hem till slut.
Tänk er in i en sådan resa för 1000 år sedan! Ingen GPS, mobiltelefon, VISA el reseförsäkring! Det finns mellan 25-30 runstenar i Mellansverige som än i dag vittnar om hans bedrift. Idag kan det närmast jämföras med månlandningen 1969. På tal om Ingvar den Vittfarne, kan man få en känsla av hans äventyr om man läser den, enligt min mening, en av de bästa svenska romaner som skrivits. Frans G Bengtssons: Röde orm ( tillsammans med Väinö Linnas roman: Okänd soldat, den bok som jag läst flera gånger) Läs den!
När jag nu är inne på detta tema, vill jag ge en hyllning postum till min släkting Lasse Ullén, en bror till min farfar. Jag minns honom väl, rakryggad, atletisk, stolt även som gammal man med sviktande sinnen. Jag minns också min fars målande beskrivning när han som liten pojk stod vid köksfönstret hemma i Dorotea en vårvinter morgon och såg en ensam man i snödräkt komma skidande mot honom. Det var 1940, far var 8 år. Lasse kom hem efter att ha överlevt som frivillig svensk i Finska Vinterkriget. Utöver det var han på otaliga äventyr bla på cykel genom Europa, och som hantverkare i Nordamerika. Det är skillnad på män och män! Tyvärr hann jag aldrig prata med honom om hans äventyr. Lasse, du var en av min barndoms hjältar. Min morfar, Folke, var en annan.
En tupilak, se tidigare inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar