Det som inte dödar, det härdar!

Fyra saker har gjort mig riktigt glad denna vecka:

1. Vetskapen om att det bara är 2 veckor kvar tills jag får träffa Mona, min kära hustru , för några dagar i Köpenhamn innan vi tillsammans åker hem till "min" efterlängtade skog och Rörström.

2. Bilden på min son Hjalles "björndräpare" (hundvalp).

3. Vetskapen att min dotter Moa har börjat blogga igen.

4. Lyckad födsel av ett fint flickebarn.

I måndags var det minus 18 grader, oj vad det kändes varmt!
Idag är det minus 10 grader och det känns som sommar!

Tisdagmorgon kl 03.30 blev jag kallad till förlossning och på de 5 minuter det tar in till sjukan, hann jag memorera de flesta senarion som jag nu tänkt på så många gånger under mina 6 veckor här.
Det var en förlossning som hade stampat på lite för länge. Barnet var stressat och mådde inte bra, och värkarbetet började svikta. Jag började förbereda för sugklocka, men hinnorna spräcktes och handbromsen släppte, och tyvärr kanske det gick lite för fort. Det blev mycket att sy. Men barnet och modern mådde bra. Och vid utskrivning var alla friska och nöjda.
Födslar är kanske det mest fantastiska vi sjukvårdspersonal kan syssla med när det går bra. Och andra sidan den mest fruktansvärda och ångestladdande situation att befinna sig i när det börjar krångla. Jag känner stor ödmjukhet för mina gynekologi kollegor och barnmorskor.
Jag vill inte på något sätt påstå att jag är van eller rutinerad, tvärtom är jag i allra högsta grad en amatör. Men jag blir lika rörd varje gång det nyfödda barnet läggs till moderns bröst.

I övrigt går det sin gilla gång på arbetet. En del småtrassel på operation, men det går att fixa det mesta. En märklig sak är att det inte finns tetanus (stelkramp) på Grönland! Det viktigaste att tänka på vid trauman och ffa hundbett ( som kan vara mycket otrevliga här ffa på barn), är Rabiesrisken. De flesta Grönländare och även hundar för den delen ska vara vaccinerade. Vid minsta misstanke om att de inte är det, måste alla dyliga sår betraktas som kontaminerade av Rabies, och handläggas därefter.

Min kollega Henriette åkte hundspann på bygdebesök i onsdag, det tog 2,5 timme enkel väg, hon var borta till sena kvällen. Tyvärr har jag som kirurgjour inte den möjligheten, då jag har 30 min inställelsetid till sjukan.

Hade torsdags jour. Då är det tradition att köpa fikabröd till avdelningen. Traskade upp till det lokala bageriet, vilket är en kombination av vapenaffär, systembolag, järnaffär, matbutik och bageri.
Innan jag köpte mina 30 wienerbröd. Tittade jag mig omkring. Vapen och ammunition hänger fritt överallt och det krävs inga tillstånd för att köpa, annat än att man har fyllt 18 år (tror jag). Som jakt och vapenitresserad noterar jag att det är klass 2 kaliber som gäller, kal 222, 223, 243 dominerar utbudet. Inte mycket har förändrats. När Sako Vixen introducerades på 50-60 talet revulotionerade det geväret vardagen för Eskimåer och Inuiter ( Eskimåer är arktiska nordamerikanska urinvånare. Eskimå betyder på Nordamerikanskt indianspråk " de som äter rått kött". Inuit är den Grönländska urbefolkningen och betyder "folket vid jordens navel").
De flesta isbjörnar, valrossar och narvalar i världen är skjutna med Sako vixen kal 222 remington. Dvs en kaliber som vi i Sverige endast får använda till småvilt som tjäder och rådjur!

Min äldste son Hjalmar sms:ade en bild på en hundvalp som han beställt i Härjedalen. Jag är SÅ glad för hans skull.
Moa en av mina underbara döttrar. Läser till jägmästare på skogshögskolan i Umeå. Har börjat blogga igen. Det gör mig glad. Jag önskar jag hade din förmåga att skriva och formulera mig! Hon frågar bla varför bloggar man? Ja varför bloggar en gammal gubbe som jag? Jag återkommer till det. Moa "Ride on"!

Idag är det söndag. Samma helgrutiner. Frukost nu bestående av röktlax, räksallad och kaffe framför Saltkråkan på TV, dubbad till Danska. Löpning, lunch, styrketräning och middag. Rutiner är viktiga för att hålla förståndet i behåll när tillvaron är "torftig". Det lärde jag mig redan på -70 talet efter att jag läst en av mina första böcker, den fantastiska boken "Papillon" som sedemera filmatiserades . När Papillon-Henri Charriére, satt oskyldigt dömd på Djävulsön utanför Franska Guyana för mordet på en hallik, så tillbringade han några år i isolerings cell. Han överlede mycket tack vare fysisk aktivitet, rutiner samt planering av framtiden och i viss mån förmågan att gå in i sig själv! Men ffa tanken på revansch och ett stålpsyke räddade honom.

I går kväll lyxade jag till det med Myskox ( Moskusoks som det heter här) stek. Oj vad denna stora get(det är faktiskt en get!) är god, faktiskt ett av det godaste kött jag ätit ( visserligen blev det tillagat av en proffs med ketchup till!?) I kväll är jag bortbjuden till min Norska kollega och hennes son som kommit hit för att hälsa på.

Hastala vista. I´ll be back!