Robert Falcon Scott 6 juni 1868 - 29 mars 1912

" Last entry. For God´s sake look after our people"
Det sista Scott skrev i sin dagbok innan han dog av svält i ett tält på sydpolen.

Mitt intresse för modiga starka män (och kvinnor) gör att jag måste hedra R.F. Scott, nu i dagarna hundra år efter hans död. Snacka om grabbar; Scott, Schackleton, Amundsen, Nansen, Peary, Rasmussen och vår egen Nordenskjöld. Elitserien av polaräventyrare! ( Skinnarmo, vem är det?) Scott dog bara 18 km från en stor proviantdepå. Detta då han var på väg tillbaka från sydpolen , efter att endast se ett tält med Norsk flagga och ett brev där Roald Amundsen skrivit att han var där en månad tidigare ,14 dec 1911.

Efter 100 års stormar ligger Scott och hans två expeditionsmedlemmar, Wilson och Bowers ( Scott dog sist), 23 meter under ytan av Beardmore glaciären och omkring 48 km från  den plats där de hittades och begravdes i sitt tält med ett enkelt träkors av skidor.

Om 275 år, enligt beräkningarna av glaciärens rörelse kommer den att brytas av i havet och segla iväg som ett isberg. Vart Scott och hans mäns inkapslade  jordiska rester, kommer att hamna år 2287 kan man bara gissa.

Ice age!

Discoön 100 km västerut

Grönland den 28/3 2012

Hörde det är grått och blött hemma. Skickar några bilder för att visa hur det ser ut utanför min expidition idag. - 5 grader, vindstilla, soligt. Diskobukten är täckt med is. Längst bort västerut mot horisonten ser man Diskoön. Det är 100 km dit, men verkar som 5 km! Det är omöjligt att beräkna avstånden här. Det finns inte en partikel i luften som grumlar utsikten sådana här klara dagar.

24 timmars jour!

Kl 09.00 söndagmorgon den 1/4 slår jag av telefonen för första gången på nio veckor. Jag är LEDIG! Känns nästan overkligt. Men som sagt jag ska ända in i "kaklet". I söndags kl 20.00 ringde min kollega efter mig. En ung man som åkt kälke hade fått handen ur led. " Peanuts" tänkte jag, tlls jag såg handen! Handen låg bokstavligen "ovanpå" underarmen, med underarmsbenen nästan på väg ut genom huden.
Något måste göras , och det snabbt för att förhoppningsvis rädda cirkulation och funktion i handen. Han var ej fastande. Ketalar/Ketamin( Ett mycket bra narkosmedel för dyliga situationer) var förbrukat efter den senaste placentalösningen för någon vecka sedan! Norskan Kristin gjorde en sövning "light", med bevarad spontanandning och viss assistans. Därefter drog jag handen till rätta. Den återfick normal färg, tempratur och "peppar, peppar" efter 1 dygn i gips har han både känsel och rörlighet i fingrarna. Det var också lite frakturer, men ortopederna i Nuuk var nöjda med vår handläggning, och nu är det bara att se tiden an, som Danskarna säger. Förutom det så har jag blivit inkallad till ännu en förlossning. Barnmorskan hade åkt med en annan gravid till Nuuk, som vi befarade skulle sluta med ett kejsarsnitt. Nu fick jag agera utan barnmorska med en födslohjälperska (som dom säger här), Helene från Thule, till hjälp. Det blev en välskapt och fin gosse.

Just nu går jag och gruvar mig för ännu en förlossning. Det är en kvinna som ska föda sitt 6:e barn, det kan låta enkelt, men tyvärr för varje barn som föds, får livmodern lite svårare att dra ihop sig efter födseln, med större risk för blödningskomplikationer som följd.
Det är väl det som är både tjusningen och fasan med detta yrke. Hur man än vänder och vrider så kan det alltid bli problem. Inte nog med det . En kollega har lagt in en man på avdelningen med misstänkt blindtarmsinflammation, han är satt på antibiotika. Jag känner mig inte mer "rutinerad" bara för att jag tidigare gjort två blindtarmsoperationer! Jag hoppas innerligen att antibiotikan har förväntad effekt. Tyvärr verkar det som om "Das Boot" kanske blir en realitet! Det skulle bara fattas ett akut kejsarsnitt el hysterectomi (akut avlägsnande av livmodern pga blödning) innan jag får stänga av telefonen.

För att dämpa lite av ångesten tog jag mig en tur på Knud Rasmussens museum ( se blogg Fiske och Hundar), mycket intressant! Jag älskar att gå på museér, ffa när det handlar om äventyrare. Även denna gång fick jag bekräftat att det är skillnad på män och män ( och även kvinnor för den delen!) Vad är "Robbinson" Suck!

Jag börjar närma mig slutet på denna vinterutflykt. Jag kan inte undgå att tacka alla som följt mig på min blogg och även kommit med trevliga, positiva och stöttande kommentarer under dessa veckor. Tack!
Ett särskilt tack vill jag ge till Benka och Birgitta samt Magnus och Pernilla för erat stöd och hjälp till dem därhemma , det har känts tryggt. Och ett stort tack till "Klippan" Stefan Åberg för din moral, positiva livssyn och för att du alltid finns där.

Jag lägger inte bloggen i dvala ännu, ni ska nog få höra om det blev "Das Boot" eller ej!

En hyllning till de som vågade

8 veckor på Grönland, nu är det bara 1 vecka kvar till jag får känna skogsdoft, grilla korv, spana på bäver, höra vårfåglar. Ja, helt enkelt känna och höra naturen vakna upp efter en lång vinter vila.

Tänk vad många fantastiska människor man träffar på en sådan här resa. Kristine, pensionerad narkos sjuksköterska från en småbrukarfamilj i Nord Tröndelag i Norge, bor numera i Oslo. Hon har arbetat på flera krigszoner i Afrika, Asien och mellanöstern el mittöst som det heter på Norsk. Vilken kvinna! Trygg, lugn, erfaren och ÖDMJUK. Jag önskar att jag hade några procent av hennes erfarenhet.
Hon kom med idén att vi skulle bjuda tillbaka våra Grönländska vänner Judithe och Janus på middag. Jag stod för förrätt, dricka och lokal. Hon fixade varmrätt och efterätt. Först blev det fisksoppa. Sedan var det tänkt valkött men tyvärr fanns det ej i butiken. Men oxgryta blev lika bra med wookade grönsaker till, och därefter kaka, grädde och kaffe till efterätt. Henriette, min norska kollega var också med. Det blev en fantastiskt trevlig kväll.

Efter dessa veckor börjar jag förstå att det är jag som är avvikande och Grönländarna som står för det normala här. Frustration, vanmakt, ilska och resignation vänds till ödmjukhet för hur olika vi människor är. Och vad är normalt? I det perspektivet måste man ju alltid utgå från den situation som man befinner sig i.
Exempelvis har Grönländarna sina fingrar och tår som referens när de räknar dvs tio upp till tjugotal. Det är funktionellt för dem. I tusentals år har de klarat sig med det, det har aldrig funnits något behov att härleda 3:e gradens ekvationer! Däremot har de utveckat en fantastisk kunskap om snö och ffa isens egenskaper, det är FUNKTIONELLT för dem. Fick igår veta att när de ligger ute på isen och jagar, slår de upp sitt tält över släden, och ligger där ensam med primusköket som värmekälla. MEN de kryper ej ned i sovsäcken. Detta då tidvattnet plötsligt kan få isen att rämna. De hör eller känner det även om de sover! Då måste de agera snabbt. Skulle de hamna i det -2 gradiga vattnet ( salthalten är så hög att vattnet fryser först vid minus 2 grader) ska de inte hoppa av släden, hundarna drar upp släden (i dom flesta fall!) I dessa små muskelpaket finns det power!

Tänk er själv att ligga ensam hundratals kilometer från civilisationen i 40 graders kyla, kolsvart och sova under dessa omständigheter. Sådana människor måste man bara ha vördnad för. Vad ynkliga vi urbaniserade västerlänningar är i denna jämförelse!

Åter till min vän Norskan Kristine. Jag älskar mitt kära Rörström och hembygd mer än allt annat. Men jag kan inte låta bli att fascineras av människor som kommit utanför "70-skyltarna" ( 70- skyltarna markerar yttergränserna av Hotings samhälle) och sett världen från en annan vy än bakom paraplydrinken i en solstol på en sandstrand vid medelhavet (därmed har jag inte lagt någon värdering i vad som är rätt eller fel. Jag älskar värme och bad).

Onekligen förstår jag varför människor i alla tider och kulturer beundrat "äventyrare".

Den svenske Vikingahövdingen Ingvar den Vittfarne, som enligt de gamla runorna och isländska sagorna seglade från Sverige, via Baltikum, Ukraina ner till Miklagård (Istanbul), och sedan vidare mot Kaspiska havet till Särkland (Irak/Iran).Jag tror han dog på resan, men något skepp kom hem till slut.
Tänk er in i en sådan resa för 1000 år sedan! Ingen GPS, mobiltelefon, VISA el reseförsäkring! Det finns mellan 25-30 runstenar i Mellansverige som än i dag vittnar om hans bedrift. Idag kan det närmast jämföras med månlandningen 1969. På tal om Ingvar den Vittfarne, kan man få en känsla av hans äventyr om man läser den, enligt min mening, en av de bästa svenska romaner som skrivits. Frans G Bengtssons: Röde orm ( tillsammans med Väinö Linnas roman: Okänd soldat, den bok som jag läst flera gånger) Läs den!

När jag nu är inne på detta tema, vill jag ge en hyllning postum till min släkting Lasse Ullén, en bror till min farfar. Jag minns honom väl, rakryggad, atletisk, stolt även som gammal man med sviktande sinnen. Jag minns också min fars målande beskrivning när han som liten pojk stod vid köksfönstret hemma i Dorotea en vårvinter morgon och såg en ensam man i snödräkt komma skidande mot honom. Det var 1940, far var 8 år. Lasse kom hem efter att ha överlevt som frivillig svensk i Finska Vinterkriget. Utöver det var han på otaliga äventyr bla på cykel genom Europa, och som hantverkare i Nordamerika. Det är skillnad på män och män! Tyvärr hann jag aldrig prata med honom om hans äventyr. Lasse, du var en av min barndoms hjältar. Min morfar, Folke, var en annan.

En tupilak, se tidigare inlägg

"Houston, we´ve a problem"

Har i 1 1/2 dygn legat på en enorm stressnivå. Snacka om ångestsvett och att lukta räv! Kom in en förstföderska med värkar och tidig vattenavgång. Men sedan hände inte så mycket mera. Efter att mina kollegor som varit jour satt dropp bla för att "gasa på" det hela, så har det ändå bara "fyrtaktat" lite grann. De har varit mycket noga med att påminna mig om att det är jag som ska agera om det blir aktuellt för ett kejsarsnitt. Det är ju inte precis drömpatienten att debutera på, det är verkligen läge för "Houston, we´ve a problem"!
Efter mycket konfererande med Gynekolog kollegorna i Nuuk, så fick vi till slut skicka henne med 1:a avgångsflyg idag kl 13.30. (som tur var så var det bra flygväder).Barnmorskan, narkossköterskan och jag firade med en kaka till kaffet när flyget dundrade över oss kl 13.30. Det är nämligen så att en evakuering (chartrat sjuktransportflyg) kostar oerhörda pengar, och det ska godkännas av kollegorna i Nuuk, då det är de som står för kostnaden.Det innebär att det inte är till att chartra för något akut eksem precis! eller mjäll.

Nu börjar jag förstå den oerhörda ångest som soldaterna i Afganistan ( och i övriga krig för den delen) känner de sista veckorna innan de ska få åka hem. Att ha överlevt ett krig för att dö sista dagen, känns inte helt lyckat!
Det får mig också att tänka på den fantastiska filmen "Das Boot". Har ni inte sett den, så gör det. Kanske den bästa krigsfilm som gjorts. Efter att denna tyska ubåtsbesättning överlevt de mest fruktansvärda bombningar på havsbotten utanför Gibraltar, bara för att likvideras av engelskt flyg när de lyckats ta sig till hamnen vid franska kusten, trist!

I förra bloggen glömde jag en hälsning: Peter tack för dina kloka ord om maten och hälsa din mor och mormor.

Och till kusin Mathias "sometimes a man has to do what a man has to do-take a bath"! Krya på dig!

Viera, VM (Grönlandsmästerskapen) i hundsläde går i helgen i en by 30 minuters flygtid söder om Ilulissat. Utan tvekan kommer jag att längta tillbaka till Grönland efter ett tags rehabilitering. Men nästa gång jag åker ska jag vara mera förberedd och då vill jag se riktiga Grönland vad beträffar kultur, natur och djurliv. Efter att jag pratat med otaliga Dansk-Grönländare som bott på Grönland i många år , så är inte Ilulissat riktigt representativt för landet. Jag tolkar det som att det är en turistort, och kan närmast jämföras med hur representativt Åre är för Norrland. Ska jag hit igen så blir det LÅNGT norrut eller österut.

Nu är klockan 20.00. Ska hem och ungssteka kycklinglår att äta till kvällsmål och frukost i morgon.

Torsdag=operationsdag

Utanför min expidition idag

I morgon är det min näst sista primärjour på Grönland. Kan inte låta bli att tänka på "Das Boot"!

Populärmusik från Vittula-flaschbacks!

Fick en mycket trevlig hälsning från en sympatisk vän från mina ungdomsår. Hans hälsning fick mig att drömma iväg till min ungdoms Norrlands somrar, med mygg, ljusa svala sommar nätter, Hotingtrav, Norrlands guld, ljummen Explorer, kappkörning hem i en trång Volvo PV, pisspauser, daggblöta fötter "you name it"! Ni som växte upp i Norrlands inland på -50, -60 el början av -70 talet, och som inte läst Mikael Niemis fantastiska bok Populärmusik från Vittula, gör det. den väcker minnen.

Blev också väldigt glad för en hälsning från en kollega som arbetat på Grönland, det uppskattar jag. Och då kommer jag in på frågan: Varför bloggar en 50 årig gubbe? Skäl nr.1: Brist på information. Innan jag åkte till Grönland, var det nästan omöjligt att få inblick i hur det är att arbeta som läkare här. Kanske kan min blogg ge något matnyttigt till blivande Grönlandsdoktorer. Nr 2: Jag har tid! Nr3: Det är roligt.Nr 4: Självbekräftelse. NEJ! Har fyra barn, en kvinna som inte lämnat mig trots 22 års äktenskap. Det är min bekräftelse.

Förövrigt var det lite vårkänslor i helgen med en tempratur på -10 grader. Nu är det åter -20., börjar bli lite less på det. Ffa när jag hör att det är tö hemma med kalla mornar ock skare. Har tidigare beskrivit mina lukt hallucinationer. Häromdagen fick jag en hörsel hallucination. Tyckte mig höra Pärlugglans säregna vårläte. Eller som min mormor sa "harapuppa". Gammalt kallades den också för "tjäderklockan", då man trodde att dess läte startade "Tjädarvinet" (tjäderspelet).
På tal om fåglar. Mycket av dötiden här slås ihjäl med TV.tittande, trots att jag plågas av endast 2 Danska och en Grönländsk kanal. Söndagsmorgonen förgylldes av " Road-runner och vargen (coyoten)".
Skrattade mig cyanotisk (fick syrebrist)! Snacka om en som aldrig ger upp, trots motgångar. Den vargen är ett föredömme.
Det mesta går att lösa har jag lärt mig här på Grönland, trots bristfällig utrustning och kunskap. Man får ha lite kreativitet och mod. MEN ett problem som verkar totalt olösligt är: Hur får jag varmvatten i tvättmaskinen? Hur jag än vrider på knapparna, misshandlar den, så tvättar den lika f.......t bara kallt! Detta med följden av att efter 2 timmars stressvettning i nytvättade T-skirts, luktar jag som en flådd räv i solsken! Detta trots en deodorant konsumtion som är vida överlägsen min tonårsdotters. Har inte nämnt detta för hustrun. Vet vad hon skulle säga: Du får handtvätta. Det är jag för lat för!
Nu ska jag hem och fixa köttfärssås och spagetti.
Vi Hörs.

Det som inte dödar, det härdar!

Fyra saker har gjort mig riktigt glad denna vecka:

1. Vetskapen om att det bara är 2 veckor kvar tills jag får träffa Mona, min kära hustru , för några dagar i Köpenhamn innan vi tillsammans åker hem till "min" efterlängtade skog och Rörström.

2. Bilden på min son Hjalles "björndräpare" (hundvalp).

3. Vetskapen att min dotter Moa har börjat blogga igen.

4. Lyckad födsel av ett fint flickebarn.

I måndags var det minus 18 grader, oj vad det kändes varmt!
Idag är det minus 10 grader och det känns som sommar!

Tisdagmorgon kl 03.30 blev jag kallad till förlossning och på de 5 minuter det tar in till sjukan, hann jag memorera de flesta senarion som jag nu tänkt på så många gånger under mina 6 veckor här.
Det var en förlossning som hade stampat på lite för länge. Barnet var stressat och mådde inte bra, och värkarbetet började svikta. Jag började förbereda för sugklocka, men hinnorna spräcktes och handbromsen släppte, och tyvärr kanske det gick lite för fort. Det blev mycket att sy. Men barnet och modern mådde bra. Och vid utskrivning var alla friska och nöjda.
Födslar är kanske det mest fantastiska vi sjukvårdspersonal kan syssla med när det går bra. Och andra sidan den mest fruktansvärda och ångestladdande situation att befinna sig i när det börjar krångla. Jag känner stor ödmjukhet för mina gynekologi kollegor och barnmorskor.
Jag vill inte på något sätt påstå att jag är van eller rutinerad, tvärtom är jag i allra högsta grad en amatör. Men jag blir lika rörd varje gång det nyfödda barnet läggs till moderns bröst.

I övrigt går det sin gilla gång på arbetet. En del småtrassel på operation, men det går att fixa det mesta. En märklig sak är att det inte finns tetanus (stelkramp) på Grönland! Det viktigaste att tänka på vid trauman och ffa hundbett ( som kan vara mycket otrevliga här ffa på barn), är Rabiesrisken. De flesta Grönländare och även hundar för den delen ska vara vaccinerade. Vid minsta misstanke om att de inte är det, måste alla dyliga sår betraktas som kontaminerade av Rabies, och handläggas därefter.

Min kollega Henriette åkte hundspann på bygdebesök i onsdag, det tog 2,5 timme enkel väg, hon var borta till sena kvällen. Tyvärr har jag som kirurgjour inte den möjligheten, då jag har 30 min inställelsetid till sjukan.

Hade torsdags jour. Då är det tradition att köpa fikabröd till avdelningen. Traskade upp till det lokala bageriet, vilket är en kombination av vapenaffär, systembolag, järnaffär, matbutik och bageri.
Innan jag köpte mina 30 wienerbröd. Tittade jag mig omkring. Vapen och ammunition hänger fritt överallt och det krävs inga tillstånd för att köpa, annat än att man har fyllt 18 år (tror jag). Som jakt och vapenitresserad noterar jag att det är klass 2 kaliber som gäller, kal 222, 223, 243 dominerar utbudet. Inte mycket har förändrats. När Sako Vixen introducerades på 50-60 talet revulotionerade det geväret vardagen för Eskimåer och Inuiter ( Eskimåer är arktiska nordamerikanska urinvånare. Eskimå betyder på Nordamerikanskt indianspråk " de som äter rått kött". Inuit är den Grönländska urbefolkningen och betyder "folket vid jordens navel").
De flesta isbjörnar, valrossar och narvalar i världen är skjutna med Sako vixen kal 222 remington. Dvs en kaliber som vi i Sverige endast får använda till småvilt som tjäder och rådjur!

Min äldste son Hjalmar sms:ade en bild på en hundvalp som han beställt i Härjedalen. Jag är SÅ glad för hans skull.
Moa en av mina underbara döttrar. Läser till jägmästare på skogshögskolan i Umeå. Har börjat blogga igen. Det gör mig glad. Jag önskar jag hade din förmåga att skriva och formulera mig! Hon frågar bla varför bloggar man? Ja varför bloggar en gammal gubbe som jag? Jag återkommer till det. Moa "Ride on"!

Idag är det söndag. Samma helgrutiner. Frukost nu bestående av röktlax, räksallad och kaffe framför Saltkråkan på TV, dubbad till Danska. Löpning, lunch, styrketräning och middag. Rutiner är viktiga för att hålla förståndet i behåll när tillvaron är "torftig". Det lärde jag mig redan på -70 talet efter att jag läst en av mina första böcker, den fantastiska boken "Papillon" som sedemera filmatiserades . När Papillon-Henri Charriére, satt oskyldigt dömd på Djävulsön utanför Franska Guyana för mordet på en hallik, så tillbringade han några år i isolerings cell. Han överlede mycket tack vare fysisk aktivitet, rutiner samt planering av framtiden och i viss mån förmågan att gå in i sig själv! Men ffa tanken på revansch och ett stålpsyke räddade honom.

I går kväll lyxade jag till det med Myskox ( Moskusoks som det heter här) stek. Oj vad denna stora get(det är faktiskt en get!) är god, faktiskt ett av det godaste kött jag ätit ( visserligen blev det tillagat av en proffs med ketchup till!?) I kväll är jag bortbjuden till min Norska kollega och hennes son som kommit hit för att hälsa på.

Hastala vista. I´ll be back!

Isvindar

Träffade inte Frodo men hade en härlig tur ändå, med kaffe, choklad och fantastisk utsikt och faktiskt en vårsol som värmde lite i den isande vinden. Har nu haft 4 härliga fridagar ( som grumlats lite av ett politiskt tjafs som jag aldrig kunnat tro att jag skulle bli indragen i.)

Har ej behövt bli inkallad till någon allvarlig händelse. Har haft kontakt med mina kollegor varje dag. De har hållit ställningarna. Jag kan inte påstå att jag har någon högre kompetensnivå än dem, det blev bara min lott att vara "kirurg". Var en förlossning på lördag kväll som var lite besvärlig. Men barnmorskan och min kollega löste det bra med lite is i magen. Faktiskt så går de flesta förlossningar bra av sig själv, bara man inte är för klåfingrig. De mer erfarna här säger att Grönländskorna är fantastiska på att föda barn! Det kan nog Darwin förklara. Däremot är det ganska stort pådrag när någon icke Grönländska är på förlossningen.

Förutom slädhundstävling, har jag varit på Vernissagé denna iskalla helg, där ett gäng konstnärer från Trondheim ställde ut. Intressant. Ffa var snittarna goda! Var på Jazz klubb. det var inte allt för upphetsande. Ett nostalgigäng från Nuuk spelade melodiös jazz som tur var och inte exprimentiell jazz. Buffén bestod av en mix mellan Japanskt, Kinesiskt, Grönländskt och Danskt. Gott var det! Efterrätten var typiskt Dansk med mycket god choklad bla. De som hade möjlighet att dricka alkoholhaltiga drycker prövade en lokal specialitet "Grönländskt kaffe". Lär ha smakat som Irich Coffe. Men proseduren att tillaga den gjorde att den lokale "Tom Cruise" fick orginalet att se ut som en amatör!

Lördag kvällen var jag bjuden till min Grönländske vän Judite. Hon är Inuit, en fantastiskt öppen kvinna med en otrolig stolthet över sitt ursprung. Hon är gift med en man från Östgrönland. Har nu förstått att syd, norr, väst och östgrönland är nästan helt olika länder.

Hörde att för närvarande är det 12 (tolv) meter snö i Scorsbysund på Östgrønland.
Vår psykiatriske skötares fru arbetar där. Hon ringde i lördags och berättade att de var tvungna att förlänga kedjorna till hundarna, annars så skulle det bara vara svansen som syntes! Hon skulle ut på en promenad men blev avrådd. Det var 8 isbjörnar i byn! Dit ska jag nästa gång!

Jag blev bjuden på en fantastisk middag med hellefisk som förrätt, Grönländskt får som varmrätt och Dansk choklad som efterrätt.

Fick lite insyn i Inuiternas traditioner och mytologi. Bla Tupilak som är ett centralt begrepp i Grönländsk historia och konst.

Tupilak är ett väsen som kan vara både gott och ont, kan närmast liknas med vår vittra eller bjeran. Det är en gestalt som är hälften männinska, hälften djur. Ex. Om ett barn dör, kan den förvandlas till en Tupilak och skyddar familjen om man är snäll med den. Tupilaken kan också sändas till någon som man vill ont. Då ser Tupilaken till att något hemskt drabbar den familjen eller personen.

Världen är liten. Judites syster är gift i Sverige och bor i Bäsksjö utanför Vilhemina, 60 km från Rörström. Jag ser fram emot att få bjuda tillbaka.

När jag kom hem var det Brit Awards 2012 på TV, motsvarar våran Grammisgala x 10 minst. Vilken show. Jag säger bara Adele, vilken pipa! Och Foo Fighters vilket band! ( de är dock inte Brittiska).

Efter min förkylning har jag nu kommit igång med löpträningen igen som komplement till styrketräningen. Känns skönt trots 26 grader minus och blåst.

När jag kom hit blev jag lite besviken på att det bara var minus 20 och 2 dm snö. Skillnaden mot hemma är att här är det så från oktober till maj! Det är ytterst små variationer i temperatur och nederbörd. Det enda som skiftar är vinden.

Personlig ursäkt

Politikern i fråga som skrev inlägget om mig i LT , kräver nu en personlig ursäkt samt att jag suddar ut allt som gäller henne som person. Demokrati! Det är märkligt att politiker ska få agera utanför naturens lagar dvs. slår man första slaget bör man också vara beredd på det sista. Givetvis tycker jag att det är jag som ska ha en personlig ursäkt. Min familj har drabbats hårt av detta. att arbeta på en liten ort där avundsjukan i mångt och mycket är ett livs elexir, och sedan bli uthängd på FELAKTIGA uppgifter tycker JAG är personangrepp. Sedan får politiker med kollegor säga vad de vill huruvida det var riktat mot mig eller ej. Faktum är att jag som enskild person och näringsidkare blir den som kommer att stå i centrum, och bli mest negativt drabbad. Och som jag tidigare skrivit nu är problemet löst, Landstinget har ingen mer verksamhet i Hoting. Alla utom de "200" bör vara nöjda.

"Men jag är inte bitter!" Jag tål många smällar. Den rättfärdige brukar i regel segra innan slutet. Och för att bli champ är det inte antalet segrar som räknas, det är antalet gånger som man orkar resa sig efter att man varit utslagen.

Jag redigerar nu mitt inlägg "Kränkt" och ber PERSONLIGEN om ursäkt till den moderatpolitiker som jag anser kränkt mig. Och denna personliga ursäkt får också gälla alla andra politiker som på något sätt farit illa av mitt försvars tal.

Jag vill också be en personlig ursäkt till golfare, fiskare, jägare, hundägare, läkarkollegor mm som på något sätt blivit illa berörda av min blogg, det har absolut inte varit min mening.

Och vad beträffar första kommentaren till artikeln i LT av en viss Dr Olov, så är det inte Olov Nilsson i Backe. Han ringde mig 04.00 i morse och dementerade det. En fantastisk doktor och stor förebild för sin yrkeskår.

Nu ska jag ut och se om jag hittar Frodo, och få en trevlig pratsund över en kopp kaffe, marabou- choklad och isberg.

Och tack alla arbetskompisar, släktingar och andra för era stöttande kommentarer i denna soppa. Det värmer verkligen, oj! vad jag ser fram emot att få träffa er.

Ps. Politiker styr människors vardag på många olika sätt. Men lyckligtvis styr dom inte över vad jag ska rösta på i kommande val Ds.

Avundsjuka

Jag kanske överreagerade i mitt blogginlägg "Kränkt". Men tyvärr brukar jag göra det de få gånger som jag tycker att jag verkligen blivit kränkt. Jag tycker verkligen artikeln var ett lågvattenmärke då jag nu inte är hemma och kan försvara mig, samt att det då blir min familj som får detta påhopp.

Jag känner mig inte kränkt av artikeln i sig, utan det faktum att den grundar sig på felaktiga uppgifter, ffa vad gäller arvoderingen. Och då har även jag full förståelse för att folk tycker det är att förstöra skattepengar.
Ska lämna en sista kommentar till den debatt som har flammat upp kring mitt arbete i Hoting.
En viss Dr Olov har lämnat en fantastiskt genomtänkt kommentar till tidningsartikeln, och mitt tidigare blogg inlägg. Jag ska försöka bemöta hans kommentar lite försiktigt och sedan hoppas jag att jag skrivit nog om detta. Det finns betydligt trevligare och intressantare ämnen att dryfta.

Det finns flera Dr. Olov i Jämtland, bland annat en som i mina ögon är en fantastisk kollega och doktor men som inte betalar skatt i länet. För den andre doktor Olov, förvånar det mig hur dåligt insatt han är i "verkligheten".

Först och främst varför jag är på Grönland, så står det lite om det i mina första blogg inlägg. Jag är inte den förste Jämtlandsdoktorn som har varit på Grönland, och i övrigt tycker jag inte att jag behöver redogöra något mer för det.

För det andra måste han verkligen ha haft skygglapparna eller underjordsglasögonen på om han totalt missat att Landstinget i decennier har anlitat privata bolag, för att förse länet med läkare. Visst kan jag arbeta som konsult via ett bemanningsföretag, men det blir inte billigare för Landstinget!

Skulle du Dr Olov ta en anställning 1 dag/vecka?

Det är ju också en hel del doktorer som är anställda i Jämtlands Län ( och även Sveriges övriga län) som inte arbetar kliniskt av olika andledningar både på gott och ont. Vilka sköter deras kliniska arbete? Jo! Många gånger är det privata aktörer som landstinget köper tjänster av, om det nu inte är andra kollegor som får arbeta dubbelt! (Ingen är anställd för mig i Hoting nu när jag är på Grönland,och naturligtvis har jag ingen lön från Landstinget när jag inte jobbar. Nya Närvården AB har nog inga problem att ta sig hand om de 200 patienterna nu när Landstingets verksamhet i Hoting i princip är nedlagd.) Vad som är billigast för Landstinget och skattebetalarna kan det diskuteras mycket om. Fasta doktorer som inte producerar sjukvård eller inhyrda doktorer som producerar mycket sjukvård! Jag vill dock påpeka att det finns undantag åt båda håll. Och där är bla min kollega i Backe definitivt ett av undantagen.

Min intention var absolut inte att konkurrera med min svåger på Nya Närvården AB (NNV), tvärtom är jag för privata aktörer och önskar han all lycka och hälsa. Men Landstinget startade upp en filial för att det skulle vara ett fritt vårdval i Hoting. Det fanns inte underlag för mer än en dag i veckan och det fanns en doktor som hade möjligheten att vara där den dagen.

Patienterna valde NNV. Jag lämnar Hoting, och därmed har inte Hotingborna något realistiskt fritt vårdval längre.

Därmed hoppas jag att jag kan lägga det bakom mig, och fortsättningsvis ägna min blogg till trevligare ämnen. Och avsluta med en före detta jaktkompis kloka ord som jag sencurerat lite: "Vore det inte för avundsjukan , så skulle en ..... räcka för hela byn!"

Lördagsnöje i Ilulissat

Det hitills största isberget seglade förbi mitt fönster idag, det måste ha varit minst 200 meter högt. Det är märkligt hur utsikten här ändras från timme till timme.

28 grader minus, storm. Klädde på mig för dagens begivenhet. Utan tvekan så var det inte helt fel att jag tog med mig mina kamik kängor som garanterar konfort till minus 74 grader! Samt mina norska överdrags byxor som komplement till min Dunparkas. Traskade iväg mot start platsen för den stora slädhundstävlingen. Tänkte idag är det inte många ute, sannolikt är tävlingen inställd pga vädret. Mötte till min förvåning hundratals människor. Plötsligt stötte jag på mina två läkarstudenter som upplyste mig om att jag missat starten. Vände tillbaka med dem som sällskap. Tog in på Ice café, beställde en capuccino och wienerbröd, tillsammans med dem och vår psykiatriskt ansvarige sjukskötare. Därefter gick vi tillbaka till "stadion" för att i stormen tillsammans med ca:700 åskådare se målgången.

Vi möts av blodiga, isiga hundspann som kört 40 km. Segraren hade en tid på ca 1 tim och 15 min. Reglerna är enkla: max 15 hundar/spann, föraren måste sitta på släden hela tiden. Spannet styrs med piska och smärta. Enda sättet att få stopp är en hög torrfisk som kastas ut framför hundarna. Det blir omedelbart stopp, samt en total röra av ihoptrasslade hundar som biter sig blodiga med piskan vinande över sig. Onekligen ett märkligt skådespel. Efter det binds hundarna i en kedja ute på kalfjället, där de rullar ihop sig och snöar över. Buck i Jack Londons roman, Skriet från vildmarken, måste ha varit i paradiset jämfört med sina släktingar här.

Något som är fantastiskt här i Ilulissat är klädmodet.

Många gånger är det kallare hemma än här på vintern. Men den stora skillnaden jämfört med hemma är att här finns det ett mode i att klä sig funktionellt. Inte som hemma att man betraktas som en tönt om man har mössa och vantar på sig. Här ser man aldrig samma klädmode som i "Fucking Åmål", Sveriges glesbygd med blåfrusna fjortisar, som står barhuvad med händerna indragna i jackärmarna, tights, tyg gympaskor och med en hållning och attityd som en kissnödig förvirrad myrslok och en blick som skulle få en fågelholk att verka intelligent.

Här gäller Canada goose jackor med skinnhuvorna uppe, sälskinnsvantar, dun överdragsbyxor och sorrel boots och en stolt och värdig attityd.

Har nu blivit bjuden på lördags middag till Judit, drygt 50 år, vacker Inuit som är undersköterska på operation och bor här med man som är från östra Grönland. Hon har lovat Grönländsk mat. Jag återkommer med rapport om det samt gårdagens Jazz kväll.

Kränkt

Det är märkligt man sitter vid världens ände men kan ha kontakt i realtid med vilken håla som helst i världen som t ex Östersund. Annat var det för Ernst Shackleton när han med besättning var insnöad en hel vinter på sydpolen 1915-1916, efter att hans Polarexpiditions skepp Endurance hade blivit krossat i skruvisen. När han tillsammans med några besättnings män nådde räddningen efter historiens mest spektakulära seglats över sydatlantens ishav på den Norska valfångststationen i Syd Georgien, hade han inte haft kontakt med omvärlden på 1 år! Norrmän som stötte på dem trodde att de funnit en isolerad ny människoras. Ända tills de skäggiga, av tranrök kolsvarta, männen började prata engelska!

Till saken: Fick igår reda på att jag blivit påhoppad av en  Moderat Landstingspolitiker i Jämtland. Denna person hade lämnat ut mig i lokaltidning i Jämtland.
Denna  artikeln grundas på så många faktafel ffa vad gäller arvodering, min tidigare anställning i Jämtland för 6 år sedan, samt grunderna till att jag kunde arbeta via mitt företag, så jag och min familj kan inget annat än känna oss kränkta.
I relation till vad jag sysslar med här på Grönland och även hemma för den delen, blir detta angrepp ganska patetiskt.

Jag hoppas verkligen att mina kära patienter hemma tycker att de skattepengar de lägger på min lön är lika mycket värda som de skattepengar de betalar till Landstingspolitikernas arvoden.

Hur som helst förutom min kirurgberedskap, har jag nu fyra fria dagar. Det är fortfarande 30 grader kallt här, men soligt och vackert. Börjar faktiskt känna mig hemma här i Arktis! Man saknaden efter familjen blir emellenåt smärtsam. Och ibland kommer mina lukt hallucinationer över mig i form av Norrländsk vårvinter, barrskog och tjärved rök. Men snart är det en realitet.

Har varit på Vernissage igår kväll och ikväll ska jag på Jazz klubb ( ja ni läste rätt, jag är på Grönland fortfarande). I morgon ska jag på hundspannstävling. Jag återkommer med rapport om det. Vi hörs.

Läkarvardag i Ilulissat

Hej! nu var det ett tag sedan jag skrev. Har varit otroligt mycket arbete sedan sista bloggen. Stressnivån har varit hög, det har blivit lite sömn. Därav har jag inte haft ro att sätta mig ner och blogga. Men nu "fiiight I´m abowe you all" som Thunder ( Mammas nya kille) brukar säga!

Kvinnan som kom med helikopter den iskalla onsdagskvällen var lyckligtvis så pass stabil att hon kunde flygas till Nuuk dan efter, för laparoskopi (titthålskirurgi) och förhoppningsvis ingrepp som bevarar funktionen på hennes äggledare.

Det har som vanligt varit otroligt mycket förkylnings och influensa symtom. Vissa barn träffar man 2 ggr/dag. De får lugnande besked, åker hem, vill ej äta middag och måste in till jourläkare för nytt lugnande besked! Ibland tar det bara 2 timmar mellan besöken.

Lördagsjouren innebar frukost kl 08.00 sedan blev det ej någon mer mat förrän kl 22.00 efter att jag varit tvungen till en akut blindtarmsoperation. Den var perforerad och sjukdomsförloppet var mycket snabbt. Det är ju sådant som vi, som distriktsläkare, inte är speciellt vana med, ffa inte att vara så TOTALT ensam. Det är ju faktiskt 100 mil till närmaste högre kompetens, ifall det skulle börja krångla. Och man vet ju faktiskt aldrig vilken överraskning som väntar när man öppnar buken på en svårt sjuk människa! Adrenalinpåslaget därefter var så högt att det omöjliggjorde intag av fast föda och inte blev det så mycket sömn heller för den delen, innan misshandelsfallen började dyka upp kl 04.00. Söndagen blev som tur var lite lugnare, men jag kände mig som en disktrasa.

Det har nu i 3 veckor varit mellan 20-30 grader kallt och det verkar fortsätta så i ytterligare 2 veckor, minst. Det innebär att Diskobukten har frusit till is. Detta var mycket vanligt förut, men nu är det många år sedan sist. Vad jag förstår är saltvattenisen seg el "plastisk" som de säger här. På många ställen är den sannolikt bara 2-3 cm, men det hindrar inte massor av folk att vandra, cykla! sparka på isen. Och det fiskas och skjuts säl direkt utanför mitt expeditionsfönster. Har jag tur kanske det kommer någon isbjörn vandrande norrifrån, om nu inte de flesta har skjutits ( hörde att en hel del isbjörnar hade setts och skjutits vid en strandad, självdöd val norrut mot Upernavik).

Skickar bild på 2 st döda isbjörnar (skinn) som jag såg på en altan i byn. Antingen har de hängt där i 20 år eller så är de importerade norrifrån!

Visar också bild på vår operationskorridor där vi har två opsalar samt den fantastiska utsikt vi har därifrån.

Och Mona N, min fantastiska "Obersekreterare", ännu en gång missuppfattar du mig, det är ju hundar jag pratar om!