söndag 1 april 2012
Målgång
Kl. 09.00, överrapportering av lördagsjouren. Stänger av telefonen, jag är LEDIG. -1 grad, soligt, vindstilla. Kokar kaffe, fyller termosen. Går en långtur på fjället, försöker mentalt att få ihop allt jag upplevt under dessa nio veckor. Känslan just nu är exakt densamma som när jag i min ungdom gått i mål efter ett 5 mils lopp på skidor, när det gått bra och jag känner mig nöjd med uppgiften:trött, tom men tillfredställd och en inre frid som inte går att beskriva för den som inte upplevt det. Precis som Stenmark sa "hä gå int och förklar för den som int begrip!"
Som läkare och yrkesman har jag fattat beslut och gjort saker jag aldrig kunnat drömma om, och som knappast skulle bli aktuellt hemma. Utan tvekan känns det efter dessa veckor, som att jag kan arbeta med vilken som helst typ av sjukvård vart som helst i världen. det har gett vittring för fler äventyr. Tyvärr tickar den biologiska klockan. Men med bra paleolitisk kost, fysisk aktivitet ett harmoniskt privatliv och tur kanske gör att jag får vara frisk och skärpt för många fler "utflykter": Afganistan, Afrika, Asien el andra delar av Polarområdena känns nu än mer lockande.
Jag lämnar nu Grönland 5 kg lättare, "100 kg" tyngre med yrkes- och livserfarenhet och tyvärr med "10 kg" bitter erfarenhet av bristande civilkurage från många på hemmaplan som inte kunde stå upp och dementera felaktiga uppgifter om mig och som påverkat min familj hårt på ett negativt sätt.
Men " Sadel up boys. Lock and load" nu ska jag först möta upp Mona, min kära hustru i Köpenhamn. Efter dessa veckor på Grönland är jag svältfödd på både det ena och andra, mest det andra!
Nästa gång jag skriver kanske jag gör det från en annan kontinent. Tack alla ni som följt mig på min blogg. Sköt om er.
Mats
lördag 31 mars 2012
Robert Falcon Scott 6 juni 1868 - 29 mars 1912
" Last entry. For God´s sake look after our people"
Det sista Scott skrev i sin dagbok innan han dog av svält i ett tält på sydpolen.
Mitt intresse för modiga starka män (och kvinnor) gör att jag måste hedra R.F. Scott, nu i dagarna hundra år efter hans död. Snacka om grabbar; Scott, Schackleton, Amundsen, Nansen, Peary, Rasmussen och vår egen Nordenskjöld. Elitserien av polaräventyrare! ( Skinnarmo, vem är det?) Scott dog bara 18 km från en stor proviantdepå. Detta då han var på väg tillbaka från sydpolen , efter att endast se ett tält med Norsk flagga och ett brev där Roald Amundsen skrivit att han var där en månad tidigare ,14 dec 1911.
Efter 100 års stormar ligger Scott och hans två expeditionsmedlemmar, Wilson och Bowers ( Scott dog sist), 23 meter under ytan av Beardmore glaciären och omkring 48 km från den plats där de hittades och begravdes i sitt tält med ett enkelt träkors av skidor.
Om 275 år, enligt beräkningarna av glaciärens rörelse kommer den att brytas av i havet och segla iväg som ett isberg. Vart Scott och hans mäns inkapslade jordiska rester, kommer att hamna år 2287 kan man bara gissa.
Ice age!
Det sista Scott skrev i sin dagbok innan han dog av svält i ett tält på sydpolen.
Mitt intresse för modiga starka män (och kvinnor) gör att jag måste hedra R.F. Scott, nu i dagarna hundra år efter hans död. Snacka om grabbar; Scott, Schackleton, Amundsen, Nansen, Peary, Rasmussen och vår egen Nordenskjöld. Elitserien av polaräventyrare! ( Skinnarmo, vem är det?) Scott dog bara 18 km från en stor proviantdepå. Detta då han var på väg tillbaka från sydpolen , efter att endast se ett tält med Norsk flagga och ett brev där Roald Amundsen skrivit att han var där en månad tidigare ,14 dec 1911.
Efter 100 års stormar ligger Scott och hans två expeditionsmedlemmar, Wilson och Bowers ( Scott dog sist), 23 meter under ytan av Beardmore glaciären och omkring 48 km från den plats där de hittades och begravdes i sitt tält med ett enkelt träkors av skidor.
Om 275 år, enligt beräkningarna av glaciärens rörelse kommer den att brytas av i havet och segla iväg som ett isberg. Vart Scott och hans mäns inkapslade jordiska rester, kommer att hamna år 2287 kan man bara gissa.
Ice age!
Discoön 100 km västerut
onsdag 28 mars 2012
Grönland den 28/3 2012
Hörde det är grått och blött hemma. Skickar några bilder för att visa hur det ser ut utanför min expidition idag. - 5 grader, vindstilla, soligt. Diskobukten är täckt med is. Längst bort västerut mot horisonten ser man Diskoön. Det är 100 km dit, men verkar som 5 km! Det är omöjligt att beräkna avstånden här. Det finns inte en partikel i luften som grumlar utsikten sådana här klara dagar.
tisdag 27 mars 2012
24 timmars jour!
Kl 09.00 söndagmorgon den 1/4 slår jag av telefonen för första gången på nio veckor. Jag är LEDIG! Känns nästan overkligt. Men som sagt jag ska ända in i "kaklet". I söndags kl 20.00 ringde min kollega efter mig. En ung man som åkt kälke hade fått handen ur led. " Peanuts" tänkte jag, tlls jag såg handen! Handen låg bokstavligen "ovanpå" underarmen, med underarmsbenen nästan på väg ut genom huden.
Något måste göras , och det snabbt för att förhoppningsvis rädda cirkulation och funktion i handen. Han var ej fastande. Ketalar/Ketamin( Ett mycket bra narkosmedel för dyliga situationer) var förbrukat efter den senaste placentalösningen för någon vecka sedan! Norskan Kristin gjorde en sövning "light", med bevarad spontanandning och viss assistans. Därefter drog jag handen till rätta. Den återfick normal färg, tempratur och "peppar, peppar" efter 1 dygn i gips har han både känsel och rörlighet i fingrarna. Det var också lite frakturer, men ortopederna i Nuuk var nöjda med vår handläggning, och nu är det bara att se tiden an, som Danskarna säger. Förutom det så har jag blivit inkallad till ännu en förlossning. Barnmorskan hade åkt med en annan gravid till Nuuk, som vi befarade skulle sluta med ett kejsarsnitt. Nu fick jag agera utan barnmorska med en födslohjälperska (som dom säger här), Helene från Thule, till hjälp. Det blev en välskapt och fin gosse.
Just nu går jag och gruvar mig för ännu en förlossning. Det är en kvinna som ska föda sitt 6:e barn, det kan låta enkelt, men tyvärr för varje barn som föds, får livmodern lite svårare att dra ihop sig efter födseln, med större risk för blödningskomplikationer som följd.
Det är väl det som är både tjusningen och fasan med detta yrke. Hur man än vänder och vrider så kan det alltid bli problem. Inte nog med det . En kollega har lagt in en man på avdelningen med misstänkt blindtarmsinflammation, han är satt på antibiotika. Jag känner mig inte mer "rutinerad" bara för att jag tidigare gjort två blindtarmsoperationer! Jag hoppas innerligen att antibiotikan har förväntad effekt. Tyvärr verkar det som om "Das Boot" kanske blir en realitet! Det skulle bara fattas ett akut kejsarsnitt el hysterectomi (akut avlägsnande av livmodern pga blödning) innan jag får stänga av telefonen.
För att dämpa lite av ångesten tog jag mig en tur på Knud Rasmussens museum ( se blogg Fiske och Hundar), mycket intressant! Jag älskar att gå på museér, ffa när det handlar om äventyrare. Även denna gång fick jag bekräftat att det är skillnad på män och män ( och även kvinnor för den delen!) Vad är "Robbinson" Suck!
Jag börjar närma mig slutet på denna vinterutflykt. Jag kan inte undgå att tacka alla som följt mig på min blogg och även kommit med trevliga, positiva och stöttande kommentarer under dessa veckor. Tack!
Ett särskilt tack vill jag ge till Benka och Birgitta samt Magnus och Pernilla för erat stöd och hjälp till dem därhemma , det har känts tryggt. Och ett stort tack till "Klippan" Stefan Åberg för din moral, positiva livssyn och för att du alltid finns där.
Jag lägger inte bloggen i dvala ännu, ni ska nog få höra om det blev "Das Boot" eller ej!
Något måste göras , och det snabbt för att förhoppningsvis rädda cirkulation och funktion i handen. Han var ej fastande. Ketalar/Ketamin( Ett mycket bra narkosmedel för dyliga situationer) var förbrukat efter den senaste placentalösningen för någon vecka sedan! Norskan Kristin gjorde en sövning "light", med bevarad spontanandning och viss assistans. Därefter drog jag handen till rätta. Den återfick normal färg, tempratur och "peppar, peppar" efter 1 dygn i gips har han både känsel och rörlighet i fingrarna. Det var också lite frakturer, men ortopederna i Nuuk var nöjda med vår handläggning, och nu är det bara att se tiden an, som Danskarna säger. Förutom det så har jag blivit inkallad till ännu en förlossning. Barnmorskan hade åkt med en annan gravid till Nuuk, som vi befarade skulle sluta med ett kejsarsnitt. Nu fick jag agera utan barnmorska med en födslohjälperska (som dom säger här), Helene från Thule, till hjälp. Det blev en välskapt och fin gosse.
Just nu går jag och gruvar mig för ännu en förlossning. Det är en kvinna som ska föda sitt 6:e barn, det kan låta enkelt, men tyvärr för varje barn som föds, får livmodern lite svårare att dra ihop sig efter födseln, med större risk för blödningskomplikationer som följd.
Det är väl det som är både tjusningen och fasan med detta yrke. Hur man än vänder och vrider så kan det alltid bli problem. Inte nog med det . En kollega har lagt in en man på avdelningen med misstänkt blindtarmsinflammation, han är satt på antibiotika. Jag känner mig inte mer "rutinerad" bara för att jag tidigare gjort två blindtarmsoperationer! Jag hoppas innerligen att antibiotikan har förväntad effekt. Tyvärr verkar det som om "Das Boot" kanske blir en realitet! Det skulle bara fattas ett akut kejsarsnitt el hysterectomi (akut avlägsnande av livmodern pga blödning) innan jag får stänga av telefonen.
För att dämpa lite av ångesten tog jag mig en tur på Knud Rasmussens museum ( se blogg Fiske och Hundar), mycket intressant! Jag älskar att gå på museér, ffa när det handlar om äventyrare. Även denna gång fick jag bekräftat att det är skillnad på män och män ( och även kvinnor för den delen!) Vad är "Robbinson" Suck!
Jag börjar närma mig slutet på denna vinterutflykt. Jag kan inte undgå att tacka alla som följt mig på min blogg och även kommit med trevliga, positiva och stöttande kommentarer under dessa veckor. Tack!
Ett särskilt tack vill jag ge till Benka och Birgitta samt Magnus och Pernilla för erat stöd och hjälp till dem därhemma , det har känts tryggt. Och ett stort tack till "Klippan" Stefan Åberg för din moral, positiva livssyn och för att du alltid finns där.
Jag lägger inte bloggen i dvala ännu, ni ska nog få höra om det blev "Das Boot" eller ej!
söndag 25 mars 2012
En hyllning till de som vågade
8 veckor på Grönland, nu är det bara 1 vecka kvar till jag får känna skogsdoft, grilla korv, spana på bäver, höra vårfåglar. Ja, helt enkelt känna och höra naturen vakna upp efter en lång vinter vila.
Tänk vad många fantastiska människor man träffar på en sådan här resa. Kristine, pensionerad narkos sjuksköterska från en småbrukarfamilj i Nord Tröndelag i Norge, bor numera i Oslo. Hon har arbetat på flera krigszoner i Afrika, Asien och mellanöstern el mittöst som det heter på Norsk. Vilken kvinna! Trygg, lugn, erfaren och ÖDMJUK. Jag önskar att jag hade några procent av hennes erfarenhet.
Hon kom med idén att vi skulle bjuda tillbaka våra Grönländska vänner Judithe och Janus på middag. Jag stod för förrätt, dricka och lokal. Hon fixade varmrätt och efterätt. Först blev det fisksoppa. Sedan var det tänkt valkött men tyvärr fanns det ej i butiken. Men oxgryta blev lika bra med wookade grönsaker till, och därefter kaka, grädde och kaffe till efterätt. Henriette, min norska kollega var också med. Det blev en fantastiskt trevlig kväll.
Efter dessa veckor börjar jag förstå att det är jag som är avvikande och Grönländarna som står för det normala här. Frustration, vanmakt, ilska och resignation vänds till ödmjukhet för hur olika vi människor är. Och vad är normalt? I det perspektivet måste man ju alltid utgå från den situation som man befinner sig i.
Exempelvis har Grönländarna sina fingrar och tår som referens när de räknar dvs tio upp till tjugotal. Det är funktionellt för dem. I tusentals år har de klarat sig med det, det har aldrig funnits något behov att härleda 3:e gradens ekvationer! Däremot har de utveckat en fantastisk kunskap om snö och ffa isens egenskaper, det är FUNKTIONELLT för dem. Fick igår veta att när de ligger ute på isen och jagar, slår de upp sitt tält över släden, och ligger där ensam med primusköket som värmekälla. MEN de kryper ej ned i sovsäcken. Detta då tidvattnet plötsligt kan få isen att rämna. De hör eller känner det även om de sover! Då måste de agera snabbt. Skulle de hamna i det -2 gradiga vattnet ( salthalten är så hög att vattnet fryser först vid minus 2 grader) ska de inte hoppa av släden, hundarna drar upp släden (i dom flesta fall!) I dessa små muskelpaket finns det power!
Tänk er själv att ligga ensam hundratals kilometer från civilisationen i 40 graders kyla, kolsvart och sova under dessa omständigheter. Sådana människor måste man bara ha vördnad för. Vad ynkliga vi urbaniserade västerlänningar är i denna jämförelse!
Åter till min vän Norskan Kristine. Jag älskar mitt kära Rörström och hembygd mer än allt annat. Men jag kan inte låta bli att fascineras av människor som kommit utanför "70-skyltarna" ( 70- skyltarna markerar yttergränserna av Hotings samhälle) och sett världen från en annan vy än bakom paraplydrinken i en solstol på en sandstrand vid medelhavet (därmed har jag inte lagt någon värdering i vad som är rätt eller fel. Jag älskar värme och bad).
Tänk vad många fantastiska människor man träffar på en sådan här resa. Kristine, pensionerad narkos sjuksköterska från en småbrukarfamilj i Nord Tröndelag i Norge, bor numera i Oslo. Hon har arbetat på flera krigszoner i Afrika, Asien och mellanöstern el mittöst som det heter på Norsk. Vilken kvinna! Trygg, lugn, erfaren och ÖDMJUK. Jag önskar att jag hade några procent av hennes erfarenhet.
Hon kom med idén att vi skulle bjuda tillbaka våra Grönländska vänner Judithe och Janus på middag. Jag stod för förrätt, dricka och lokal. Hon fixade varmrätt och efterätt. Först blev det fisksoppa. Sedan var det tänkt valkött men tyvärr fanns det ej i butiken. Men oxgryta blev lika bra med wookade grönsaker till, och därefter kaka, grädde och kaffe till efterätt. Henriette, min norska kollega var också med. Det blev en fantastiskt trevlig kväll.
Efter dessa veckor börjar jag förstå att det är jag som är avvikande och Grönländarna som står för det normala här. Frustration, vanmakt, ilska och resignation vänds till ödmjukhet för hur olika vi människor är. Och vad är normalt? I det perspektivet måste man ju alltid utgå från den situation som man befinner sig i.
Exempelvis har Grönländarna sina fingrar och tår som referens när de räknar dvs tio upp till tjugotal. Det är funktionellt för dem. I tusentals år har de klarat sig med det, det har aldrig funnits något behov att härleda 3:e gradens ekvationer! Däremot har de utveckat en fantastisk kunskap om snö och ffa isens egenskaper, det är FUNKTIONELLT för dem. Fick igår veta att när de ligger ute på isen och jagar, slår de upp sitt tält över släden, och ligger där ensam med primusköket som värmekälla. MEN de kryper ej ned i sovsäcken. Detta då tidvattnet plötsligt kan få isen att rämna. De hör eller känner det även om de sover! Då måste de agera snabbt. Skulle de hamna i det -2 gradiga vattnet ( salthalten är så hög att vattnet fryser först vid minus 2 grader) ska de inte hoppa av släden, hundarna drar upp släden (i dom flesta fall!) I dessa små muskelpaket finns det power!
Tänk er själv att ligga ensam hundratals kilometer från civilisationen i 40 graders kyla, kolsvart och sova under dessa omständigheter. Sådana människor måste man bara ha vördnad för. Vad ynkliga vi urbaniserade västerlänningar är i denna jämförelse!
Åter till min vän Norskan Kristine. Jag älskar mitt kära Rörström och hembygd mer än allt annat. Men jag kan inte låta bli att fascineras av människor som kommit utanför "70-skyltarna" ( 70- skyltarna markerar yttergränserna av Hotings samhälle) och sett världen från en annan vy än bakom paraplydrinken i en solstol på en sandstrand vid medelhavet (därmed har jag inte lagt någon värdering i vad som är rätt eller fel. Jag älskar värme och bad).
Onekligen förstår jag varför människor i alla tider och kulturer beundrat "äventyrare".
Den svenske Vikingahövdingen Ingvar den Vittfarne, som enligt de gamla runorna och isländska sagorna seglade från Sverige, via Baltikum, Ukraina ner till Miklagård (Istanbul), och sedan vidare mot Kaspiska havet till Särkland (Irak/Iran).Jag tror han dog på resan, men något skepp kom hem till slut.
Tänk er in i en sådan resa för 1000 år sedan! Ingen GPS, mobiltelefon, VISA el reseförsäkring! Det finns mellan 25-30 runstenar i Mellansverige som än i dag vittnar om hans bedrift. Idag kan det närmast jämföras med månlandningen 1969. På tal om Ingvar den Vittfarne, kan man få en känsla av hans äventyr om man läser den, enligt min mening, en av de bästa svenska romaner som skrivits. Frans G Bengtssons: Röde orm ( tillsammans med Väinö Linnas roman: Okänd soldat, den bok som jag läst flera gånger) Läs den!
När jag nu är inne på detta tema, vill jag ge en hyllning postum till min släkting Lasse Ullén, en bror till min farfar. Jag minns honom väl, rakryggad, atletisk, stolt även som gammal man med sviktande sinnen. Jag minns också min fars målande beskrivning när han som liten pojk stod vid köksfönstret hemma i Dorotea en vårvinter morgon och såg en ensam man i snödräkt komma skidande mot honom. Det var 1940, far var 8 år. Lasse kom hem efter att ha överlevt som frivillig svensk i Finska Vinterkriget. Utöver det var han på otaliga äventyr bla på cykel genom Europa, och som hantverkare i Nordamerika. Det är skillnad på män och män! Tyvärr hann jag aldrig prata med honom om hans äventyr. Lasse, du var en av min barndoms hjältar. Min morfar, Folke, var en annan.
Den svenske Vikingahövdingen Ingvar den Vittfarne, som enligt de gamla runorna och isländska sagorna seglade från Sverige, via Baltikum, Ukraina ner till Miklagård (Istanbul), och sedan vidare mot Kaspiska havet till Särkland (Irak/Iran).Jag tror han dog på resan, men något skepp kom hem till slut.
Tänk er in i en sådan resa för 1000 år sedan! Ingen GPS, mobiltelefon, VISA el reseförsäkring! Det finns mellan 25-30 runstenar i Mellansverige som än i dag vittnar om hans bedrift. Idag kan det närmast jämföras med månlandningen 1969. På tal om Ingvar den Vittfarne, kan man få en känsla av hans äventyr om man läser den, enligt min mening, en av de bästa svenska romaner som skrivits. Frans G Bengtssons: Röde orm ( tillsammans med Väinö Linnas roman: Okänd soldat, den bok som jag läst flera gånger) Läs den!
När jag nu är inne på detta tema, vill jag ge en hyllning postum till min släkting Lasse Ullén, en bror till min farfar. Jag minns honom väl, rakryggad, atletisk, stolt även som gammal man med sviktande sinnen. Jag minns också min fars målande beskrivning när han som liten pojk stod vid köksfönstret hemma i Dorotea en vårvinter morgon och såg en ensam man i snödräkt komma skidande mot honom. Det var 1940, far var 8 år. Lasse kom hem efter att ha överlevt som frivillig svensk i Finska Vinterkriget. Utöver det var han på otaliga äventyr bla på cykel genom Europa, och som hantverkare i Nordamerika. Det är skillnad på män och män! Tyvärr hann jag aldrig prata med honom om hans äventyr. Lasse, du var en av min barndoms hjältar. Min morfar, Folke, var en annan.
En tupilak, se tidigare inlägg
torsdag 22 mars 2012
"Houston, we´ve a problem"
Har i 1 1/2 dygn legat på en enorm stressnivå. Snacka om ångestsvett och att lukta räv! Kom in en förstföderska med värkar och tidig vattenavgång. Men sedan hände inte så mycket mera. Efter att mina kollegor som varit jour satt dropp bla för att "gasa på" det hela, så har det ändå bara "fyrtaktat" lite grann. De har varit mycket noga med att påminna mig om att det är jag som ska agera om det blir aktuellt för ett kejsarsnitt. Det är ju inte precis drömpatienten att debutera på, det är verkligen läge för "Houston, we´ve a problem"!
Efter mycket konfererande med Gynekolog kollegorna i Nuuk, så fick vi till slut skicka henne med 1:a avgångsflyg idag kl 13.30. (som tur var så var det bra flygväder).Barnmorskan, narkossköterskan och jag firade med en kaka till kaffet när flyget dundrade över oss kl 13.30. Det är nämligen så att en evakuering (chartrat sjuktransportflyg) kostar oerhörda pengar, och det ska godkännas av kollegorna i Nuuk, då det är de som står för kostnaden.Det innebär att det inte är till att chartra för något akut eksem precis! eller mjäll.
Nu börjar jag förstå den oerhörda ångest som soldaterna i Afganistan ( och i övriga krig för den delen) känner de sista veckorna innan de ska få åka hem. Att ha överlevt ett krig för att dö sista dagen, känns inte helt lyckat!
Det får mig också att tänka på den fantastiska filmen "Das Boot". Har ni inte sett den, så gör det. Kanske den bästa krigsfilm som gjorts. Efter att denna tyska ubåtsbesättning överlevt de mest fruktansvärda bombningar på havsbotten utanför Gibraltar, bara för att likvideras av engelskt flyg när de lyckats ta sig till hamnen vid franska kusten, trist!
I förra bloggen glömde jag en hälsning: Peter tack för dina kloka ord om maten och hälsa din mor och mormor.
Och till kusin Mathias "sometimes a man has to do what a man has to do-take a bath"! Krya på dig!
Viera, VM (Grönlandsmästerskapen) i hundsläde går i helgen i en by 30 minuters flygtid söder om Ilulissat. Utan tvekan kommer jag att längta tillbaka till Grönland efter ett tags rehabilitering. Men nästa gång jag åker ska jag vara mera förberedd och då vill jag se riktiga Grönland vad beträffar kultur, natur och djurliv. Efter att jag pratat med otaliga Dansk-Grönländare som bott på Grönland i många år , så är inte Ilulissat riktigt representativt för landet. Jag tolkar det som att det är en turistort, och kan närmast jämföras med hur representativt Åre är för Norrland. Ska jag hit igen så blir det LÅNGT norrut eller österut.
Nu är klockan 20.00. Ska hem och ungssteka kycklinglår att äta till kvällsmål och frukost i morgon.
I morgon är det min näst sista primärjour på Grönland. Kan inte låta bli att tänka på "Das Boot"!
Efter mycket konfererande med Gynekolog kollegorna i Nuuk, så fick vi till slut skicka henne med 1:a avgångsflyg idag kl 13.30. (som tur var så var det bra flygväder).Barnmorskan, narkossköterskan och jag firade med en kaka till kaffet när flyget dundrade över oss kl 13.30. Det är nämligen så att en evakuering (chartrat sjuktransportflyg) kostar oerhörda pengar, och det ska godkännas av kollegorna i Nuuk, då det är de som står för kostnaden.Det innebär att det inte är till att chartra för något akut eksem precis! eller mjäll.
Nu börjar jag förstå den oerhörda ångest som soldaterna i Afganistan ( och i övriga krig för den delen) känner de sista veckorna innan de ska få åka hem. Att ha överlevt ett krig för att dö sista dagen, känns inte helt lyckat!
Det får mig också att tänka på den fantastiska filmen "Das Boot". Har ni inte sett den, så gör det. Kanske den bästa krigsfilm som gjorts. Efter att denna tyska ubåtsbesättning överlevt de mest fruktansvärda bombningar på havsbotten utanför Gibraltar, bara för att likvideras av engelskt flyg när de lyckats ta sig till hamnen vid franska kusten, trist!
I förra bloggen glömde jag en hälsning: Peter tack för dina kloka ord om maten och hälsa din mor och mormor.
Och till kusin Mathias "sometimes a man has to do what a man has to do-take a bath"! Krya på dig!
Viera, VM (Grönlandsmästerskapen) i hundsläde går i helgen i en by 30 minuters flygtid söder om Ilulissat. Utan tvekan kommer jag att längta tillbaka till Grönland efter ett tags rehabilitering. Men nästa gång jag åker ska jag vara mera förberedd och då vill jag se riktiga Grönland vad beträffar kultur, natur och djurliv. Efter att jag pratat med otaliga Dansk-Grönländare som bott på Grönland i många år , så är inte Ilulissat riktigt representativt för landet. Jag tolkar det som att det är en turistort, och kan närmast jämföras med hur representativt Åre är för Norrland. Ska jag hit igen så blir det LÅNGT norrut eller österut.
Nu är klockan 20.00. Ska hem och ungssteka kycklinglår att äta till kvällsmål och frukost i morgon.
Torsdag=operationsdag
Utanför min expidition idag
tisdag 20 mars 2012
Populärmusik från Vittula-flaschbacks!
Fick en mycket trevlig hälsning från en sympatisk vän från mina ungdomsår. Hans hälsning fick mig att drömma iväg till min ungdoms Norrlands somrar, med mygg, ljusa svala sommar nätter, Hotingtrav, Norrlands guld, ljummen Explorer, kappkörning hem i en trång Volvo PV, pisspauser, daggblöta fötter "you name it"! Ni som växte upp i Norrlands inland på -50, -60 el början av -70 talet, och som inte läst Mikael Niemis fantastiska bok Populärmusik från Vittula, gör det. den väcker minnen.
Blev också väldigt glad för en hälsning från en kollega som arbetat på Grönland, det uppskattar jag. Och då kommer jag in på frågan: Varför bloggar en 50 årig gubbe? Skäl nr.1: Brist på information. Innan jag åkte till Grönland, var det nästan omöjligt att få inblick i hur det är att arbeta som läkare här. Kanske kan min blogg ge något matnyttigt till blivande Grönlandsdoktorer. Nr 2: Jag har tid! Nr3: Det är roligt.Nr 4: Självbekräftelse. NEJ! Har fyra barn, en kvinna som inte lämnat mig trots 22 års äktenskap. Det är min bekräftelse.
Förövrigt var det lite vårkänslor i helgen med en tempratur på -10 grader. Nu är det åter -20., börjar bli lite less på det. Ffa när jag hör att det är tö hemma med kalla mornar ock skare. Har tidigare beskrivit mina lukt hallucinationer. Häromdagen fick jag en hörsel hallucination. Tyckte mig höra Pärlugglans säregna vårläte. Eller som min mormor sa "harapuppa". Gammalt kallades den också för "tjäderklockan", då man trodde att dess läte startade "Tjädarvinet" (tjäderspelet).
På tal om fåglar. Mycket av dötiden här slås ihjäl med TV.tittande, trots att jag plågas av endast 2 Danska och en Grönländsk kanal. Söndagsmorgonen förgylldes av " Road-runner och vargen (coyoten)".
Skrattade mig cyanotisk (fick syrebrist)! Snacka om en som aldrig ger upp, trots motgångar. Den vargen är ett föredömme.
Det mesta går att lösa har jag lärt mig här på Grönland, trots bristfällig utrustning och kunskap. Man får ha lite kreativitet och mod. MEN ett problem som verkar totalt olösligt är: Hur får jag varmvatten i tvättmaskinen? Hur jag än vrider på knapparna, misshandlar den, så tvättar den lika f.......t bara kallt! Detta med följden av att efter 2 timmars stressvettning i nytvättade T-skirts, luktar jag som en flådd räv i solsken! Detta trots en deodorant konsumtion som är vida överlägsen min tonårsdotters. Har inte nämnt detta för hustrun. Vet vad hon skulle säga: Du får handtvätta. Det är jag för lat för!
Nu ska jag hem och fixa köttfärssås och spagetti.
Vi Hörs.
Blev också väldigt glad för en hälsning från en kollega som arbetat på Grönland, det uppskattar jag. Och då kommer jag in på frågan: Varför bloggar en 50 årig gubbe? Skäl nr.1: Brist på information. Innan jag åkte till Grönland, var det nästan omöjligt att få inblick i hur det är att arbeta som läkare här. Kanske kan min blogg ge något matnyttigt till blivande Grönlandsdoktorer. Nr 2: Jag har tid! Nr3: Det är roligt.Nr 4: Självbekräftelse. NEJ! Har fyra barn, en kvinna som inte lämnat mig trots 22 års äktenskap. Det är min bekräftelse.
Förövrigt var det lite vårkänslor i helgen med en tempratur på -10 grader. Nu är det åter -20., börjar bli lite less på det. Ffa när jag hör att det är tö hemma med kalla mornar ock skare. Har tidigare beskrivit mina lukt hallucinationer. Häromdagen fick jag en hörsel hallucination. Tyckte mig höra Pärlugglans säregna vårläte. Eller som min mormor sa "harapuppa". Gammalt kallades den också för "tjäderklockan", då man trodde att dess läte startade "Tjädarvinet" (tjäderspelet).
På tal om fåglar. Mycket av dötiden här slås ihjäl med TV.tittande, trots att jag plågas av endast 2 Danska och en Grönländsk kanal. Söndagsmorgonen förgylldes av " Road-runner och vargen (coyoten)".
Skrattade mig cyanotisk (fick syrebrist)! Snacka om en som aldrig ger upp, trots motgångar. Den vargen är ett föredömme.
Det mesta går att lösa har jag lärt mig här på Grönland, trots bristfällig utrustning och kunskap. Man får ha lite kreativitet och mod. MEN ett problem som verkar totalt olösligt är: Hur får jag varmvatten i tvättmaskinen? Hur jag än vrider på knapparna, misshandlar den, så tvättar den lika f.......t bara kallt! Detta med följden av att efter 2 timmars stressvettning i nytvättade T-skirts, luktar jag som en flådd räv i solsken! Detta trots en deodorant konsumtion som är vida överlägsen min tonårsdotters. Har inte nämnt detta för hustrun. Vet vad hon skulle säga: Du får handtvätta. Det är jag för lat för!
Nu ska jag hem och fixa köttfärssås och spagetti.
Vi Hörs.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)